I play Haydn after a dark day
and sense an honest warmth in my hands.
The keys are willing. Mild hammers strike.
The tone is green, lively and still.
The tone says that freedom exists
and that someone does not pay the emperor tribute.
I push the hands deep into my haydnpockets,
mimicking one who quietly watches the world.
I raise the haydnflag — this means:
“We do not surrender. But want peace.”
The music is a glasshouse on the slope
where stones fly, stones roll.
And the stones roll right through
but each pane remains whole.
Original poem
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.
Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.
Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.
Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”
Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.
From Den halvfärdiga himlen, Bonniers 1962
Copyright © Tomas Tranströmer 1962
